The Long Way Home

26 Apr 2009 1 kommentar

av Ylva i Art, Au pair, Egofakta, Fear, Friends, Helg, I-landsproblem, Kids, Ledsamheter, Out in the sun, Philadelphia, resor, Sunshinemakers Etiketter:AirTrain, Amtrak, Art, flyg, Newark, Out in the sun, Rittenhouse Sq, Swedentrip, Washington Sq

Vad ska man berätta om resan hem? Kan börja med att jag vaknade tidigt igår morse, tog en dusch och städade upp det sista i mitt rum. Sen var det till att jobba i ett par timmar. Hade ett långt samtal med Ad innan jag gick in till barnen i vardagsrummet. Barnen hade sagt nej till en sleepover bara för att kunna säga hejdå till mig.

Direkt när jag kom in i vardagsrummet utbrast Jessie ” I don’t want you to go!!” Jag kunde inte annat än hålla med. Även om det låter själviskt/konstigt så hade jag helst stannat i Philly. Inte för att jag inte vill träffa alla underbara människor hemma, utan för anledningen till att jag åker hem överhuvudtaget.

Men tillbaka till min berättelse. Till och med Am va emotional för min resa hem.  Jag räknade inte med allt support jag fått från dem och deras extended families. De överraskade mig faktiskt!

Anyway. Så jag fick skjuts till Meadowbrook Station, där tåget lyste med sin frånvaro. Jag var nästan på väg att ringa till familjen och be dem skjutsa mig till Jenkintown istället, men precis då kunde jag se tåget i fjärran.

Väl inne i city passade jag på att ta ut penar för resan och kilade sen vidare till Wash. Sq. Solen gassade och jag va nååågot varm (27-30 grader – at least). Underbart, om det inte vore för att jag hade jeans på mig. Den stora väskan lämnade jag i stan i fredags, så att jag hade en mindre sak att tänka på..

De nästkommande timmarna busade Liam, Kevin o jag och gjorde nya konstverk. Sen påbörjades den långa promenaden till Rittenhouse Sq; bärandes konstverk i flertal.

Strax efter att vi äntligen kommit fram till parken va det dags för mig att vända om. Blev ett känslosamt hejdå till pojken och sen en snabb marsch till Wash Sq. Hela vägen hem gick jag o tänkte på allt. Försökte hålla mig positiv, men tårarna rullade still på mina kinder. I guess that, if anything, shows how much I enjoy being here.. Om jag blir så här emotional när det gäller en vecka, hur ska det då gå när jag måste åka hem “på riktigt?”

Resan fortsätte i Taxi till 30th St Station, för att ta Amtrak till Newark. Efter 50 min väntan blev vi äntligen påsläpta. Nervös för att missa mitt stopp vägade jag inte lyssna på Ipoden under hela resan. Från Amtrak till AirTrain gick resan vidare.

Hade en flimsig incheckningstjej som tackade sin lyckliga stjärna att hennes dator funkade. Yay. Precis vad man vill höra.. Efter att ha refreshat mig med en dyr Sprite tog jag mig till Security. Beep Beep. Go through it again, please. Familjen innan mig, från nånstans i Mellanöstern, hade svårigheter att gå igenom kontrollen. Var tvungna att gå igenom både 1, 2 och 3 ggr vardera..

En sak som fortsätter förundra mig är att titta på alla olika människor som befinner sig på flygplatsen. Se alla andras känslor, höra mängder av olika språk osv. De flesta är här med något, vilket måste medges att det avundas. Särskilt den första timmen här på flygplatsen.

När vi äntligen fick board:a planet va det samma tjej som jag hade vid incheckningen som skötte detta. Vi pratade i några minuter innan vi alla blev påsläpta.

Planet va inte fullt, så vi var några stycken som kunde breda ut oss på åtminstone 2 säten vardera. SKÖNT! Jag som aldrig kan sova på plan, sov för engångsskull nästintill hela resan. Awesome! Dessutom va resan bara 7 timmar av någon konstig anledning, så jag kom en timme tidigare än beräknat.

Mami, papi och Pitah kom o hämtade mig på flygplatsen denna gång. Det uppskattas! Sen blev det lunch med dem + Momma. Resten av eftermiddagen/kvällen har det tagits det lugnt, pratats mycket och kollats på mängder av bilder från olika tider.

Nu ska jag snart lägga mig, om jag ska orka upp imorn för mina läskiga test. På återseende!