Not Fair!!

Det händer många hemska saker i världen varje dag, men det suger särskilt mycket när det händer något mot nån man känner själv. Någon man tycker väldigt mycket om. I detta fall är denna någon Em. Jag förstår inte hur HON kan portas från USA, utan nån anledning. Eller ja, de jävlarna på ambassaden anser ju att deras ”historier” är sanna. Men vafan. Seriöst! Hur kan man sjunka så långt som de gjort??

Jag tycker oerhört synd om henne iaf. Så här ska det inte få gå till!!! Obama, nu är det du som fixar till en bättre immigration-law med ögona böj!

Drama i kvadrat

Har precis kollat igenom en massa gamla bilder från det senaste året, å läst gamla blogginlägg som mina fellow APs har skrivit.  Vilket rörde upp världens känslostorm. Året som gått var verkligen ett år som var fullt upp till bredden (och kanske lite mer) av drama, i alla dess former. Behöver inte gå in på några detaljer, men ni som följt mitt andra år som au pair vet vad jag snackar om. Kryptiskt sagt, jag vet. Men vissa saker behöver inte dras upp igen..

Jag är i alla fall glad för den jag är idag, och hur mitt liv ser ut – även om man kunde önska att vissa saker gått till lite annorlunda, eller inte hänt alls. Det hade sparat många tårar och ledsamheter, for many of us..

The Hardest Part

Jag måste säga att hejdå-sägande har alltid varit min svaghet. Jag absolut HATAR att säga hejdå till någon. Till och med tanken på att vara tvungen att säga hejdå får mig deprimerad.  Men jag trodde ändå inte att jag skulle känna som jag gjorde igår, när jag sa hejdå till familjen. Jag var inte beredd på den känslostorm som kom över mig när jag slutligen stod i mitt tomma rum och alla mina väskor var packade. Inte heller var jag beredd på föräldrarnas känslosamma hejdå. Barnen är övertygade om att vi kommer ses igen å var helt trötta i nattmössan när vi sa hejdå innan camp. Men både föräldrarna och jag insåg med ens att det kanske inte kommer bli så snart som dem vill..

Det här är sista bilden på mig och familjen, från vår goodbye dinner kvällen innan. Åt på Bar Ferdinand i Northern Liberties. De har gjort om en del av området så att det har världens European-feel to it. Asnice! Kände mig som hemma : )

Men som sagt. Det var allt bra sorgligt, och jag har inte riktigt fattat att jag har lämnat dem än tror jag. Att inte kunna åka ”hem”. Inte ha sitt eget rum i det mysiga huset på 1626. Näe, det kommer nog ta ett tag att smälta det. Precis som det kommer ta ett jäkla bra tag att inse att jag inte kommer tillbaka till Philly på en gång heller. Innan har det bara varit semester-resor hem till Sverige, men nu kommer det bli ”på riktigt”. Jag är inte redo att lämna PA än. Jag har så mycket mer jag vill göra, så mycket mer TID jag vill spendera med människorna jag älskar..

Usch. Em, du vet vad jag snackar om, eller hur?

Dåliga Nyheter

Jag fick en dålig nyhet igår, mitt i all excitement över min nya lya. En person som betytt mycket för mig och min familj har gått bort. Jag kom på det nu igen, när jag satt och filosoferade. Fy! Jag fick inte ens säga hejdå : (

Du kommer saknas!!

Att packa är nog det svåraste som finns..

.. Näst efter att säga hejdå..

Jag har försökt att packa/rensa ut saker från mitt rum de senaste veckorna. Gjort olika högar för saker som ska slängas, ges bort eller sparas. Har insett att det inte längre går att undvika tankarna på att jag snart står å vinkar hejdå till alla på flygplatsen. Jag försöker verkligen att gå igenom vad jag kommer/inte kommer använda när jag kommer hem. Men så fort jag tar upp något/öppnar en ny låda svämmar minnena över mig; ”Juste, den här ja.. Det var ju då som..” Köpte en ny stor resväska idag. Har en hel del saker som ska få plats, som sagt. Tur att man lyckades få den billigare i alla fall. Extra bagage avgifterna kommer suga hårt nog!

Äsch. Rensa va det ja.