Empire State of Mind

Imorn ska vi hålla tal, fick vi reda på igår. Alla blev chockade, och ifrågasatte hur det kom sig att de hade så dålig framförhållning; va det dålig planering eller ett pedagogiskt utbildningssätt för att se till att vi klarar stressade situationer när vi sen kommer ut på arbetsmarknaden. Nej, fick vi svaret – det var bara dålig planering. Jaha. Tack för att ni låter oss lida för det, tyckte vi. Buttra gick vi från skolan igår, efter att fått veta att vi även har en inlämning på fredag och EN TILL på måndag. So much for a slow November!! Dessutom ska vi hålla fler tal, ha fler inlämningar, ett stort PM i grupp (igen), redovisning för 150pers + tenta inom de närmaste fyra veckorna. Jag tror jag spyr på det här snart!

Annnnyway. Jag beslöt mig iaf för att prata om NYC, en stad jag besökt X-antal gånger de senaste 4 åren och som jag håller nära hjärtat. Borde inte vara så svårt att hålla ett tal om det i tre minuter. Problemet blir snarare vad jag ska ta med och vad jag inte får säga..

DRAMA DRAMA DRAMA

tiden mellan 6 aug-6 feb  

Oh. My. God. So much has happened. A lot of people have entered my world and made a huge inpact on my everyday-life. It’s been a hell of a ride; emotionally, physically and… interesting in every possible way. I can’t believe I’m standing here today. I’ve done some crazy shit these last 6 months, and frankly I’m just glad I’m still alive to write this.

Here are some key factors/events that made my life here.. well, interesting.. :

• My Birthday dinner w| the family två dagar innan jag åkte hem till Sverige. Maten, kitteltävligen, underbara familjekänslan.
• Kvällarna på puben med Liam och Emma. Särskilt vår kick-ass-kväll natten innan jag åkte till Sverige.
• Sweden-tripen 9-24 Aug: Känslan att komma hem och träffa alla. Hur omvänt allt kändes.
• Flygresan ”hem” till USA med Kohani. 9h bubbel om allt möjligt och löften om rikedomar och resor.
• Att komma tillbaka ”hem”. Känslan när jag kom genom Customs och kunde ringa o säga till alla väntandes att JA, jag kom in i landet igen!! Att träffa familjen, Emma och Liam igen va helt underbar!! Som jag hade saknat dem!!
• Nådde 10 000 strecket på bloggen efter bara 6 månader
• Dorney Park med Rebekka, Sid, Aaron + K & D barnen. Underbar dag i solen. Enda minuset va att jag blev mer o mer dizzy och knappt hade någon röst. Sid ringde dagen efter och tackade mig ”for the affection and love I show his grandchildren”.
• Confusion när det gällde mitt curfew på fredagskvällar – efter att ha haft samma curfew sen jag kom i Augusti året innan. Arga föräldrar, oförstående Ylva. Missförstånd. Ylva ”vann” till slut. Något som de aldrig kommer erkänna.
• Framtidsplannering inför post-au pair-tiden började redan i slutet av Aug.. Är fortfarande ett ganska stort frågetecken.
• E födde barn. Lilla Linnea kom till världen den 29 Aug : )
• Panik-artade attacker redan i början av Sept över att allt ”snart” är slut
• Alla förberedelser och förväntningar inför vår roadtrip med pojkarna
• Em åkte hem : ( Hennes nya AP visade sig vara en riktig tokfia.. På många sätt..
• SHORE-resan. Åååh. Jag längtar tillbaka! Bästa helgen EVER! Finns så mycket att säga om den resan, men jag behåller de helst för mig själv.. Emma, you know what Im talking about ; )
• Alla mina o Emma’s tokigheter och farligheter vi tagit oss för ; )
• Mina planer på att bli Eventplaner.. Ja, de ligger verkligen på is just nu..
• Irritation över att mina kära små barn får bestämma för mycket om mitt liv här. Får för många valmöjligheter så att säga.
• Ylva visade sina cooking-skillz. Fast på fel sätt.. Brandmän och poliser på plats..
• DRAMA DRAMA DRAMA. Mitt berg-och-dalbaneförhållande med Liam, som tyvärr sårade fler än mig själv. Onödigt många problem uppstod! Amerikanska killar är helt enkelt inte som vi..
• Ballonginköp inför Jessie’s sleepover som nästan slutade med att jag flög iväg en vindig October dag. Kunde inte se något i bakrutan på vägen hem. Skitläskigt!
• Kalasen hos Hallie. Emma’s försök till att digga med musiken. Priceless!
• Spontankvällarna med gänget
• Edge Hill skogen, Morris Arboritum, lekplatsen bakom New Life är några av ställena som kom att besökas en hel del.
• Alla APmöten andra året har känt som de går i repris.. Att de flesta av mina vänner också åkt hem har inte gjort dem mer lockande att gå på..
• Y&E gjorde tshirtar
• Obama-rally på Abington High School
• Halloween kostym letning i all oändlighet efter den perfekta outfiten. Detta projekt tog veckor!
• Rockclimbing med Liam i Fairmount Park. Krävande, men kul som fan!
• Längtan till att Annica skulle komma till staterna.
• Mommas resa till NYC. Underbar helg! Förutom allt roligt jag gjorde med Momma hann jag även träffa Storebror på lördagkvällen
• Min olycka.. Usch. 22h fastspänd i sängen på sjukhuset, flera återbesök, försäkrings- och doktorssamtal som aldrig verkade tyckas ta slut, och 2 månaders physical therapy. Supportet från alla runt omkring mig både här och hemma va massivt! Det tackar vi för!
• Stämningen inför USA valet. Politikdiskutioner varje dag och överallt!
• Mike’s alla artprojects
• Chaaaaarliiiiee
• Starbucks visits med Emma & lilla G.. haha..
• Vår hobo – Pete
• Mt Gretna med pojkarna. Skönt att komma ifrån verkligheten ett tag!
• Emma’s bday firades på CF. Sen blev det lite ditch ; )
• Hälsade på Malin inne i stan efter att hon börjat på Drexel. Tog med mig Emma å vi alla tre hade en trevlig dag i höstsolen
• Halloween festen hos Rambo. Me = Catwoman á la Michelle Phieffer. Liam = the Joker á la Heath Ledger. Paulan och Mike henkade på också. Rambo själv va en en playboy bunny. Haha. So much fun!
• Phillies vann the World Series!! Cole Hammels blev utnämnd MVP. Go Phillies!!
• Min bil blev äggad på Mischief Night. Avtvättningen tog tiiid.
• Halloween paraden på Jessie’s skola
• Read-for-a-dog med Jessie på det lokala bibloteket. Total rip-off för föräldrarna (+mig) som inte ens fick komma in..
• Election night. Obama is our new president. Så stort. Så mycket mer verkligt när man varit inne i hela grejen i över ett år. Mäktig känsla!
• Jessie’s misshap på Electionday. Stackarn. Som hon grät!
• Alla gliringar jag fått i tid o otid om min bilolycka.
• Mötet med den andra förarens försäkringsbolag. Vi snackar riktigt mycket nervositet! Men det gick bra trots allt. Ad va stolt : )
• Mitt ljud försvann från datorn i början av Nov och är fortfarande inte tillbaka : (
• Första streptokock-tillfället. Åååh så ont det gjorde! Ryggen gjorde fortfarande pissont dessutom.
• Fjärilsprojektet inför min klass i NYC. Jag gillar att vara kreativ, men det tog alldeles för lång tid att komma igång med det här projektet!
• Hallie & co’s version av the Wind in the Willows på Arcadia. Helt underbar! Skrattade jättemycket!
• Hur skönt det har varit att knappt jobbat en enda helg sen nångång i okt..
• Valentinas rymning. I’m telling you – the drama at Sylvan Dr keeps getting more and more complicated.
• ”You’re beautiful” by Richie
• Ditchningen av familjen kvällen innan Thanksgiving. Kan fortfarande inte fatta att det gick. Oh my.. Fy satan va kul vi hade den kvällen Emma!! 2 lediga APs med 2 tomma hus för resten av veckan. Sååå nice!
• Thanksgiving foodshopping! Mat i stora lass. Emma och jag tillverkade vår egen festmåltid.
• Thanksgivingkvällen som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Middagen va underbar dock! Parkeringsgarage, sightsing.. Need I say more, Emma? ; )
• ”Wanna be on top” Galet kul party kväll dagen efter Thanksgiving inne i stan. Alla va nåååågot i gasen ; ) Tjejerna o killarna förenades på Mad River (som sen dess varit vår standard club) för att sen dra vidare på andra galej…
• The first break up. Fy satan va ont det gjorde. Men jag hade gott om stöd från tjejerna.
• Min sabla kurs i NYC. Kände inte alls för att åka upp, men det var samtidigt bra att komma ifrån allt hemma. Det var en riktigt intensiv helg och jag träffade en hel del roliga människor. Fööör mycket arbete knökades in under den helgen dock. LÅNGA dagar som man absolut inte fick missa en endaste lektion av. Jag va Matt Damon den helgen. Hann även med att träffa min storebror, Richie o min Storebrors ”chef”. So much fuuun!
• Getting back together. Det gick snabbare än jag trodde.
• Glädjen när jag fick reda på att jag inte behövde åka hem trots allt! Att doktorerna hemma i Sverige sa att det inte var brådskande att jag kom hem till stubinen blev jag överlycklig!
• I got violated at Starbucks. Fy så läskigt det kändes!
• Lucia-firande med Emma o Liam. Like old-times : )
• We really didn’t want Emma to leave.. På-varandra-mys på Starbucks kvällen innan hon stack till Sverige.
• Seth’s & Matt’s holiday/good bye party. Beer pong for the first time. Oh så kul vi hade! Annica vi ägde! ; )
• Spontan NYC trip med Annica som höll på att sluta innan den ens hade börjat. MEN vi kom igenom allt och hade en superkväll till sist med mycke kul folk!
• Hosteldramat i NYC. POOPY!! Jag orkar inte ens gå in på det. Helt galet jobbigt va det iaf! Tur att jag hade Annica med mig, annars hade jag kroknat mycket tidigare!
• Familjen åkte till Belize och lämnade huset in my care för 11 dagar. I was Queen of the Castle.. Me like
• Firade en riktigt mysig Julafton med Annica. Där lyckades vi bra, hon! Julkalas hos Jim efteråt.
• Juldag hos Liam. Träffade hela släkten. Något pinsam entrance, men whatever. Mysig familjedag med avslut hos Richie med hela gänget.
• KOP shopping på Annandagen med Bröderna G, L & me. Riktigt nice. Sen festades det med Annica á la We’re off to see the Wizard-style o ja.. Kvällen blev väl inte riktigt som väntat. Men supportet kom från oväntat håll!
• Annica plötsliga ryggskada. Aj aj.. Sjukgymnasten för henne sen också.
• Nyår. Åh vilket perfekt nyår det var!! Gänget samlat (så gott som) och stämningen va hög. Of course we had more than our fare share of drama.. But what the hell… It’s only New Years once a year ; )
• Benjamin Button. Annica, can you say Benjamin Button?
• Emma came back : ) Annica och jag väntade på flygplatsen med vårt fina plakat. Kärlek!
• Alla våra små filmer vi gjort när vi varit ute. Guld värda!
• Liam moved into the city and things happened..
• More heartbreak and trying to move on. Support hemifrån till tusen. Uppskattas verkligen! Ihoplappning av relationer påbörjades.
• Em came on a surprise visit! You made my day!!
• Spenderar fortfarande otroligt mycket tid och pengar på Starbucks. Så mycket att personalen kontaktar mig på fb om de inte sett mig på några dagar..
• Känslan av att känna sig klar med jobbdelen av au pairandet infann sig och valde att stanna. Redo att börja ett nytt kapitel nu!
• La Salle vs Penn (basketball) Goofballs:n härgade på läktarna.
• Började skolan igen. Can anyone say B O R I N G ?
• 20 000 besökar-strecket övertrampades
• Saying goodbye to Fi. So sad to see her leave! Now I’m the ”oldest” of the APs in our group. I’m not looking forward to the mtgs without her by my side.. I had to promise her to make noise for the both of us at the next mtg.
• Well-needed talk soothed my mind and thoughts. I’m glad I did it! More over I’m glad I’m moving on.
• Hann även med en till vända av Streptokocker denna vecka. Smittad av någon i familjen, eftersom alla haft det den senaste månaden.
• Hör å häpna; Min lille 10-åring anser sig äntligen tillräckligt stor för att göra sin frukost själv.

Viktiga personer detta halvår (läs i USA):

• Familjen
• EmmO
• Em
• Liam
• Annica
• Jim
• Mike
• Paulie
• Richie
• Hallie
• The Deans´
• Seamous
• Andrew
• Des
• Lilla G
• Lilla B

  I just wanna say that a lot of other things have happened as well, but these are some of the things I remember more clearly. I wanna thank everyone for making my life what it is and for just being there through everything. I really appreciate it!

Kampen fortsätter

Jag har försökt förneka det. Eller jag HAR förnekat det för mig själv. Jag trodde inte jag ville. Jag trodde att jag skulle må bättre utan. Men likt förbannat kommer jag på mig själv att hoppas ändå. Några ord. Men skulle det kännas bättre?

Slödag i vakert snöland

Försöker få motivation till att klä på mig. Det är så mysigt att sitta här i myskläder o slökolla på tv, äta naanbröd med guacamole o dricka en eftermiddags café au lait.. Måste dock till banken och posten innan jag börjar om 2 h. Ingen stress, kanske ni tänker. Men jag bara ser hur tiden tickar iväg..

Emma kommer antagligen inte med ikväll. Trist. Ad bara fnös åt mig när jag sa det imorse. Han tyckte jag skulle hitta nån annan, för han ville ha sina 20 dollar. Aldrig varit med om nåt sånt från hans sida before. Blev helt ställd.. Hoppas att det löser sig. Jag vill inte behöva betala 20 dollar till för en oanvänd biljett. Jag har inte råd!

Aja, nu tittar jag på några finniga amerikanska ungdomar som vill bli hip hop dansare, men skrattas ut totalt av sina kompisar! High School är allt bra underbart!

2 h Snow Delay

Amerikanare klarar inte av snö. De vet inte vad dem ska ta sig till. Å de ”tror inte på” vinterdäck. Så vad händer? Krasch boom kabong. Kaos! Barnens + Am’s skolor fixar ett 2 h delay idag. Just idag, då jag har min efterlängtade klipptid kl 10. Min kära AP vän i Isabell’s gamla familj kan inte tänka sig att skjutsa mina barn till skolan (samma skola som hennes går på), även fast jag tar hennes lilla S till hebrew varje tisdag em. Bara om det INTE går att omboka min klipptid. Jaha.. Då va det bara att ringa till hårsalongen, som har som policy att man måste avboka 24 h innan om man inte kan komma. Great. Jag bara känner hur allt går emot mig. Ingen svarar på hårsalongen heller..

Saker man helst vill glömma bort

Några ord har etsat sig fast i min hjärna. Bilderna bränner bakom ögonlocken. Onödig grymhet. O så onödig.

Dags att vädra

I dont know what to say. Festen slutade på ett oanat sätt i fredags o sen dess har allt varit upp o ner. Jag är så himla tacksam för alla mina vänner+familjs stöd hemifrån. Det behövdes verkligen” Allt hände så snabbt att jag inte riktigt hunnit smälta det än.. Men på nåt sätt kommer jag komma vidare. Jag vet att med mina vänners/familjs hjälp skulle jag kunna komma igenom nästan vad som helst! Love you guys!

Igår hade vi en mysig filmkväll med brända popcorn, chips o dip. Längesen jag chippade! De vi hittade smakade i stort sätt som Estrellas räfflade Sourcream & Onion chips – my favorite! A ville hemskt gärna ut, men varken E eller jag kände oss så sugna på det. Im happy we talked babe!

Nu ska jag snabbt in i duschen innan det är dags att möta Annica på Starbucks! Mitt hår luktade brända popcorn när jag gick o la mig 😉

Crazy 24h in NYC

Annica och jag har varit med om ett, minst sagt, turbulent dygn! Det hela började med att vi efter många samtal från bakissängen för bokning av hostel samt för att finalisera kvällsplaner bestämt oss för att åka till NYC. Utflykten till storstaden hade stått som ett stort frågetecken efter holidaypartyts baksmälla och brist på boende. Men vid fyra på eftermiddagen var vi redo för nya äventyr. På mindre än en timme duschades, packades och kläddes de två bakisflickorna sig och var på väg till tågstationen.

Vi satte oss inne i Mio Pomodoro’s foaje (precis som kvällen innan) för att skydda oss från kylan till dess att tåget kom. När det var dags att betala tågkonduktören hände det som inte får hända…

Annica upptäcker att hon inte har sin plånbok i fickan längre. Den är borta! Panik!! Hoppade av tåget vid nästa station (Elkins Park) och fick vänta i bitande kyla i 25 min på att nästa tåg i motsatt riktning skulle behaga showa up.

Sprang in på restaurangen och tjejerna i receptionen förstod på en gång att det var vi som tappat den nyss inlämnade lilla svarta plånkan. Annica var överlycklig!

Just då stod vi inför två val; att skippa alltihopa å bara gå hem – eller att, som vi faktiskt gjorde – sätta oss på tåget GEN och åka downtown för att sedan sätta oss på kinesbussen. Två timmars bubblande senare kom vi fram till ett snötäckt New York.

Tog suben upp till vårt hostel där tjejen i receptionen upplyste oss om att eftersom vi ringde och bokade istället för att boka på deras hemsida skulle vi vara tvungna att betala 10 dollar till. Vi försökte förklara att anledningen till varför vi gjort som vi gjort va för att kolla att det överhuvudtaget fannsnågra sängar kvar istället för att betala online och sen inte ha någon säng när vi väl kom dit pga av överbokningar..

Väl uppe i rummet bytte vi snabbt om. Pratade med Frida, Martin och Samar. Martin skulle se till att vi kom in utan problem på både the Sounds konsert och på Aspen senare. Frida skulle möta oss på konserten efter julbordet på Smörgåschef. Samar tyckte vi skulle komma till en annan bar, men det sket jag i. We came here for a reason!

Martin sa att de skulle börja spela vid 10:30. Vi va där vid 11:15. Efter att en väldigt misstänksam bouncer kikat på mitt fake id i minst 5 min kom vi inte för halva priset pga av Martins lista. Skönt! =)

Martin sa till mig att komma till VIP när vi kom in. Där bjöds det på gratis drinkar och trevligt sällskap.

Frida och Karin kom nån timme senare. Då väntade vi fortfarande på att the Sounds skulle entra scenen.

Martin & co stack vidare till Aspen, där vi sa att vi skulle mötas upp senare. Några drinkar, mycket dansande & fraternizing senarebörjade klockan närma sig 2 am och bandet hade FORTFARANDE inte behagat komma. Vi vägrade vänta längre än till 2am så vi delade på en cab med två andra svenskor till Aspen.

I taxin på väg dit snackade jag med Andrew och Mike. Jättekul att prata med dem! Mike verkade vara lite besviken på Amsterdam, men annars hade det varit bra.

Smet förbi vakterna in på Aspen och hittade snabbt några roliga killar som vi drack drinkar & bubblade med.

Liam smsade en hel del, så till slut bestämde sig jag och Annica oss för att sticka till den lägenhetsfest L va på..  Min telefon dog precis när vi kom fram till den gata Liam sagt till oss att vi skulle mötas på, och han va inte där.. Gick in på en pub och frågade om någon möjligtvis hade en mobil jag kunde på sätta mitt sim kort i. Turligt nog hade bouncern (eller om det va nån annan) en laddare till just MIN telefon i bilen så jag och A följde med ut och fick igång telefonen. Ringde till Liam som precis då kom ut och letade efter oss. Gick upp till kalaset en stund innan vi tre + Kenny drog vidare till Terrence’s place en gata bort.

Efter lite tjafs fick jag höra att A stuckit iväg med T till Donken. Jag & L beslöt oss för att stilla våra magar vi med. Snön yrde och det var svinkallt! Mötte A&T som nu va på väg tillbaka. När vi kom dit hade personalen en liten skrikmatch med några av gästerna över hamburgare. Eftersom klockan strax skulle bli 6am vägrade de bakom disken att steka fler burgare. Endast breakfast items var okej att beställa. Beställde en massa mat och kämpade oss tillbaka till T’s lägenhet.

Självklart hade folket i lägenheten somnart, så vi fick campa utanför dörren å äta vår fyllemat. Efter mycket knackande och ihålligt bankande vaknadeA till slut och kom å öppnade för oss.

Jag tyckte att vi skulle åka och hämta min och A’s väskor på hostelet så vi inte behövde göra det några timmar senare, men L tyckte att det var bättre att vi nappade lite först å sen åkte. Campade på sofforna efter bästa förmåga..

Vaknade till efter ett par timmars halvslummer och tog på oss jackor o dylikt för att ge oss ut i snålblåsten. L stannade kvar & slumrade vidare. Tanken va att vi skulle hämta våra saker och snabbt åka tillbaka.. Men tji fick vi..

Vi tog en taxi i vidervädret upp till vårt hostel. När vi börjar närma oss hostelet ser jag sirener blinka. ”Med min tur är det säkert dit vi ska” hinner jag tänka innan vi kom fram. Yes. Självklart. En bil står och ryker och poliser & brandbilar är där. Folk står utanför hostelet och tittar. Vi går in för att hämta våra väskar, då en av hostelpersonalen säger att de håller på att evakurera byggnaden. Vi ber om att få gå upp & hämta våra väskor bara, men nej. Det går inte för sig. De säger att det hela borde vara över snart.

Vi går över till andra sidan gatan och A köper en dricka. Står å kollar på en stund. Till det att vi ser några människor gå in igen. Går över vi med, men alla slussas till ett common room på lobby planet. Ingen får gå upp.

Brandmän överallt. Gåendes fram och tillbaka pratandes med varandra i koder. Packat med folk. Folk som undrar när de ska få gå upp till sina rum igen. Folk som har flighter att passa. Folk i bara pyjamas. Folk som fotar för att minnas stämningen som rådde. Titanic stämningen..

Jag och Annica campade på golvet utanför common roomet, lutandes mot väggen. Fortfarande iklädda nattens festblåsor.

Vi får höra om nåt elektrical mishap i källaren.

Efter en stund får vi nya order. Alla ut! Genast! Ingen får vara kvar i byggnaden. Vi, över till andra sidan igen. Massflykt till Starbucks ett kvarter bort. Folk sitter högt som lågt.

Vi gick tillbaka igen. Fortfarande igen nytt. Fler brandbilar och polisar har anlänt och gatan är avspärrad åt alla håll. Bilen som stod över röken är borta. Kvar är en strid ström av rök från källarplanet. Den är toxic får vi höra av en brandman. Han säger äver at det lär ta 1-2 h innan vi får komma in.

Vi gick å letade matställen. Gick till samma ställe jag och Liina va på när jag va på kursen för ett par veckor sen. Hade jättekul! Minspel 😉 Åt en mindre god brunch och vankade sedan tillbaka. Vid det laget hade vi väntat i 3 h redan… Vi kände oss som white trash!!

Fick höra att de hade ordnat med två bussar till folk för att vi skulle kunna hålla värmen. Röda Korset kom med kaffe och personalen kom med snacks. Folk försökte hålla humöret upp, men när vi hela tiden fick rapporter om förskjutningar i schemat började folk tappa modet.

A & jag tröstande en australienska som tappat bort sin vän och inte kunnat ta med sin mobil när alla blev evakuerade. Våra egna mobiler höll på att dö också. Skickade uppdateringar till L & sen till Richie när L sagt att hans mobil höll på att dö.

Sen hände nästa sak.

Explosion några meter bort. Jag såg asfalt flyga i luften. Fick höra att det var en gasledning som exploderat (vid senare tillfälle). Explosionen gjorde att det tog ännu fler timmar för brandmännen att göra sitt jobb =(  Vår buss var tvungen att flytta sig beroende på explosionen, så nu stod vi helt plötsligt så att vi knappt kunde se vad som pågick utanför hostelet..

Fler rapporter om ännu 1-2hs väntetid inkom. Folk tröttnade ännu mer. Personalen kom med pizza som folk kastade sig över som gamar. Dunkin Doughnuts kom med doughnuts och precis innan vi äntligen fick komma in fick vi te & läsk också. Innan dess hade vi varit på toalettjakt i de närliggande kvarteren och pratat med brandmännen och diverse hostelgäster. Vi frös och våra fötter var våta.

Klockan hann bli strax innan 6pm innan vi äntligen blev insläppta i hostelbyggnaden igen. Efter 8hs standby tid. Arrgh!

Guuud så skönt det var att byta om och få på sig varma kläder!! Åkte ner till Chinatown och satte oss på bussen. Den va så full att vi inte ens fick sitta bredvid varandra. =(

Var tvungna att använda toaletten ombord i brist på annat. Fy som den stank!!! Gratis underhållning sista 30 min av en falsksjungande african-american som sjöng för högans sky. Först trodde jag att hon inte visste om att hon sjöng högt, men efter ett tag märktes det att hon tyckte det var askul att sjunga ut totallt obehäskat =P

Två trötta, slutkörda tjejer kom äntligen fram till Philly vid 9pm, där tåget faktiskt inte tog så överdrivet lång tid innan det entrade perrongen.

Väl i Jenkintown stod vi inför nästa prövning. Bilen var helt isbeklädd. Plexiglasis på alla rutor och passagerar dörren gick inte ens att öppna.. Vi ringde till Adam och bad honom komma och hämta oss. Men sen verkade bilen magiskt blivit halv upptinad efter alla våra olika manövrar, så jag ringde Ad (med några sista flämt från mobilens batteri) och avbokade transporten.

Körde långsamt till Starbucks där jag fick gratis te då de hörde hur jag lät och vad vi varit med om. A va utanför och försökte tina upp bilen ännu mer. Hallie, Mike och Andrew satt där inne på soffan så jag slog mig ner en stund med dem. Ropade in Annica också, när jag ändå var i farten. Mike berättade mer om Amsterdam. Sen stängde Starbucks och vi alla skildes åt.

Annica skjutsade hem mig. Det var som isregn ute. Lät som miljontals glas krossades samtidigt i vinden. Läskigt men vackert på samma gång!

Gick upp en snabbis för att kolla morgon dagens schema o sätta in min juice i kylen. Am och Ad va fortfarande vakna, så jag fick dra hela historien om vad som hänt. Hade informerat dem om situationen tidigare under dagen bara så att du skulle vara beredda på att jag kanske kom försent hem (om allt drog ut på tiden). Efter det fick jag äntlgien krypa ner och tina upp mina små fossingar i sänghalmen.

Too much drama for one day!! Eller vad säger du Annica?

Jäkligt glad att jag hade dig med mig iaf, babe! Fy fasiken va det hade sugit annars!!!!

Varför ska kärlek göra så ont?

Det känns som det är så mycket jag vill säga just nu. Så många tankar som virvlar runt i huvudet. Saker jag inte borde tänka på. Saker jag borde tänka på. Man kan inte rå för sina känslor. De finns där i bakhuvudet och gnager jämt och ständigt. Hur mycket jag än tänker på det kommer inget förändras. Jag måste gå vidare! It’s just hard to let go…

Jag tror det är bra för mig att komma bort i helgen. Göra nåt annat. Vara helt upptagen i några dagar. Jag vet att mina tankar kommer vandra till honom, men det finns inget jag kan göra åt saken.. Det enda jag kan göra är att försöka ha kul med de andra deltagarna på kursen och bara njuta av att inte behöva oroa sig för vad barnen måste ha med sig nästa morgon eller vad jag ska göra av all min nya ”fritid”.

Imorn skjutsar Ad mig till stationen. Sen blir det Philly->NYC. I should be more excited, men just nu vill inga såna känslor infinna sig..

Idag fick jag iaf två packet med posten. Ett från mami och ett från Momma. Båda med stränga order om att inte öppnas förrän på julafton. Tack! Jag behöver all kärlek jag kan få just nu!

Hålla ångan uppe?

Innan jag ens hunnit bli bra i ryggen kommer nästa ”olycka” och gör sig känd. Streptokocker i halsen. Usch. Jag som längtat så mycket till denna helg då alla pojkarna kommer vara hemma på en gång..

Doktorn tyckte inte alls det såg bra ut i halsen och själv kände jag mig aningen svimfärdig, kallsvettades, barely able to swallow and talk.

Regnet pissade ner i backen och jag kände mig mindre o mindre möjlig att köra barnen. Skickade därför sms till både Am och Ad och sa som det var. Båda barnen skulle iväg på olika playdates, men jag bad de ringa dem andra barnens föräldrar och be dem hämta mina barn – jag kände mig inte säker på vägarna; o ville knappast vara med i en ny trafikolycka..

Am kom hem vid fyra, så jag fick gå ner och vila. Nu är klockan 7 och jag är något förvånad över att den är 7PM och inte 7AM. Känns som jag har vilat jättelänge..

Saker är inte alltid så farliga som man tror…

Idag va det dags för det fruktade mötet med Liberty Mutual. Nervositeten bubblade lite i halsgropen. Vem vet om hon skulle försöka pin:a allt på mig? Kom till Ad’s jobb lite tidigare än jag skulle, eftersom jag inte visste hur lunchtrafiken är på måndagar.

Vi satte oss i konferansrummet och inväntade kvinnan som skulle intervjua mig. Notarien kom ner och såg på medan jag signade papper som skulle skickas vidare till vårt försäkringsbolag. Ad sprang iväg en snabbis för att kopiera å just då passade LM kvinnan på att sticka in huvudet i rummet där jag så snällt satt och väntade.

Själv satt jag i telefon med hjärnkirurgens assistent, som så påpassligt hade ringt medan notarien va på besök. Ad kom som tur va tillbaka snabbt och vi kunde börja intervjun. Det hon egentligen va ute efter va inte min inblandning utan själva krocken mellan fotgångaren och föraren som körde på honom.

Ad sa efteråt att han mer än gärna skulle använda mig som vittne hela tiden. Skötte mig superbt tydligen 🙂

Annars ängnades dagen åt ett vilt flängande fram och tillbaka mellan olika ärenden familjen ville att jag skulle ta hand om. Matlistan va två sidor lång och 4 affärer stod på listan. Suck.

Barnen var som vanligt upptagna upp till tänderna med deras olika aktiviteter. Läxläsning, gitarrlektion, pianolektion och fotboll stod på schemat. När ska barnen få andas?

Jag och Annica har snackat mycket om allt som amerikanare verkar behöva hjälp med när det gäller barn och hemmet. Hur tror de att våra föräldrar överlevde vår uppväxt verkar vara ett stort frågetecken för dem. Jaja, man ska väl inte dömma de för hårt. De följer trots allt bara de seder och bruk de själva blivit uppfostrade under.

Nu sitter jag äntligen och pustar på Starbucks och undrar när Em ska komma tillbaka till datorn. Mycket skvaller som ska utbytas. Men vart är min kära Em??

Kalashelg med slut av djurprat

Helgen flög snabbt förbi. Kalas för Jake inledde helgen med springande ben. Pizzaproppade barnsmagar med stjärnor i ögonen lämnade kalaset på strålande humör. Succé!

Ryggont förändrade resten av kvällens planer. Men lyckligtvis födde Annica’s hostmom barn den kvällen, så A slapp stå sysslolös och ensam för kvällen.

Lördagen började tidigt, tidigt. 7:45 skulle Jake va uppe för fotbollsturnering i Pennbryn. Självklart va det jag som fick uppgiften att få upp en tonårsaktig tröttmåns som inte ville springa runt i gräset för fem öre.

Mycket tjat och skadegörelse (J klonkade huvudet bakåt rakt på min näsa – frysta björnbär blev räddningen!) senare va vi på väg till matchen som J redan visste att laget skulle förlora. Som ni förstår va humöret på topp, en sån regnruskig lördagsmorgon vid halvnio-tiden.

Satt på en liten tältstol och käkade crackers i regnblåsten och förbannade mig själv över att inte ha svängt förbi Starbucks på vägen till Pennbryn. Sid klättade uppför backen och gav mig karameller. Liten tröst, om något.

Hemma igen va nya pianot på plats i vardagsrummet och bilinköp diskuterades. Jessie skulle iväg på fotbollsmatch hon med, precis när det började regna som värst. Stackars liten! Dygnsura kämpade hon och hennes lagkamrater hårt, men förlorade mot bästa laget i ligan. Hennes, hittills obesegrade, lag blev då av med förlustoskulden en gång för alla.

Jag och Ad åkte och köpte en ny bil, en Nissan, och lämnade tillbaka hyrbilen vi haft sen olyckan. Självklart fick jag skämtsamma gliringar om bilkraschande slängda på mig av bilmekanikerna, men alla visste att det inte var mitt fel, så det gjorde inte så mycket. På tal om kraschen kallar Steven mig för Crash nuförtiden..

Som nyblivna japanbilförare styrde vi kosan hem och Y slutade äntligen sin arbetsdag.

Första saken på listan av frihetsönskningar blev bortrövning av L för lunch o allmänt mys under resten av den vattniga lördagseftermiddagen. Kläder prövades, skratten kluckade och magarna mättades.

Sprang över till Mike, där kvällen började med buller och bång. Spindelbett, kalasande, flaskvisning och iordningställande av garaget upptog en del av kvällen. Y upptäckte efter ihålligt stirrande på en license plate att PA was ”meant to be” för min del. Ja, ni kan ju själva se varför 😉

Mycket pratande senare, efter att mumsat Factory Seconds och blivit nosad på minst 43 gånger bakifrån och framifrån av Porter drog vi vidare ner till Hallie. Tog även med Liv och Christina och fortsätte kvällen på Fig. Bandet hade redan slutat spela, men vad brydde vi oss om det? Stämningen va på topp!

Trötta och hungriga blev det fyllematinköp på Wawa innan det bar hemåt till Mike igen. Folket blev tröttare och tröttare och till slut kröp vi alla åt olika håll.

Dagen som gått har varit kylig men med fint väder. L’s föräldrar hade kommit hem från San Fran och vi jämförde historier om denna ljuvliga stad med de oövervinneliga backarna som jag älskar så mycket.

Kvällen avslutades för min del med en välbehövlig uppryckning av rummet och tv-tittande. Dr Dolittle 3 med efterföljare stod på i bakgrunden. Kan inte säga att jag var särskilt imponerad, men ibland är det inte kvaliteten som är det viktigaste – det är bakgrundsljudet som håller mig alert och får mig att känna mig mindre ensam i min kalla källare.

Nu ligger jag och begrundar morgondagen, då jag ska möta den andra bilförarens (läs; den som körde på fotgängaren) försäkringsbolag face-to-face och berätta min sida av historien. Lite nervös är jag. Men å andra sidan har jag inget att vara rädd för. Ska signa lite papper med en notarie present också, medan jag är på Ad’s kontor.

Allt detta pappersarbetande och framåtillbaka ringande har gjort mig trött på sjukvård- och försäkringsbiten av USA! Men som det ser ut nu lär det ta ett tag tills jag har det här ur världen. Fotgängaren kommer kanske försöka stämma mig också. Har redan fått ett brev från hans advokater. Underbart va?

När det gäller det som doktorerna fann i min hjärna under min första vistelse vet några utvalda vad som har hänt. Orkar inte dra det här med. Känns lite för privat..

 

Mischief Night left its marks..

Å kan ni tänka er? När jag kom ut från ortopeden, pratandes i telen (of course), ser jag en stor jäkla fläck på ena sidan av min bil. Whaaaaat?? Vad är detta, tänker jag. Ser ut som nån har spillt apelsinjuice eller nåt på bilen.. Sen tittar jag igen. Vid närmare eftertanke ser det mer ut som äggula. Usch! Nån har äggat min bil!! Tittar mig omkring. Ingen där. Hmm.. Måste vara nån som gjort det igårkväll. Vider! Kasta ägg på din egen bil ungjävel, muttrar jag och sätter mig i bilen. Blev avtvättning direkt när jag kom hem!

Snackade med Liam, tydligen va det toalett papper över alla träd och buskar på vägen till jobbet..

Blodet droppar.. Blodet droppar..

Idag va det dags för min andra CAT-scan på A.M. Tidigt tidigt skulle jag upp. Scanen skulle ske vid 7:50, vilket betydde att jag inte kunde ta hand om barnen imorse. Lyckligtvis ställde Ad upp, och fixade allt med dem.

Hade bett mamma ringa runt sex-tiden imorse, efter att mina nerver flippat ut totallt igårkväll och var på helspänn inför morgonens strapatser. Det var väl inte själva testet i sig som skrämde mig, utan vad resultatet kommer visa. Dessutom ville jag inte vandra i korridorerna på sjukhuset igen (särskilt inte själv).. Var rädd att bryta ihop och få världens flashback från min förra vistelse på sjukhuset.

Men det är först nu, några timmar efteråt, som jag börjar tänka på hur jag blev transporterad hit och dit på olika bårer. Genom kala korridorer där den ena ser precis likadan ut som nästa. Man hinner aldrig riktigt lokalisera sig med allt detta springade fram och tillbaka. Som en labyrint av gångar. Ointaglig fästning, som endast de insvurna kan hitta runt i..

Morgonen sejour gick i alla fall över förväntan! Snälla Annica följde med som stöttepelare och jag hade trevliga nurses som tog hand om mig. Först stack de in IV i ena armen och sen även contrast. Contrast:n gjorde så hela kroppen blev varm och det tryckte allra särskilt mot kissblåsan. Tur att man hunnit gå på toa innan!!

När det blev dags för omplåstring skötte sig den manliga nurse:n inte så bra. Eller han försökte, men satte inte fast plåstret tillräckligt tight. När jag skulle sätta på mig jackan och gå såg jag hur det sipprade blod från armväcket. Dropparna föll till marken och bildade små blodpölar på golvet.

Jag fick snabbt sätta mig ner och göra om omplåstringsritualen. Denna gång lyckades de bättre. Vanligtvis brukar jag inte vara rädd för mitt eget blod, men den ena nurse:n sa (innan de plåstrade om) att ”this is gonna be messy” så tänkte jag att det nog var bäst att titta bort i alla fall!

Annica och jag bestämde oss för att ta en liten fikastund på Starbucks efteråt. Festa med lite 3-shot Espresso Cappuchino med cinnemon on top och Pumpkin Loaf. Mums!

Ps. bilden är snodd från Annica’s blogg

Skäckhistoria!

Jag har sedan 7pm i söndagskväll legat på sjukhuset. . .

Var på väg från Jenkintown’s tågstation, riktigt glad i hågen att jag äntligen var hemma efter flera timmars buss- och tågåkande från NYC. Stannade vid rödljuset vid korsningen Greenwood Ave/ 611. Blir grönt. Jag gör en vänstersväng in på 611. Stannar vid nästa rödljus precis efter. En bil framför.

Precis efter att det blivit grönt och vi börjar gasa händer det. Bilen framför mig tvärnitade. Jag såg en människa flyga i luften. Såg ut som någon kastade ut honom först. Jag hinner tänka för mig själv – Vafaaaan håller de på med?? :O Jag tvärnitar. Smäller ändå in i bilen framför. Airbagen deploy:ar rakt i mitt ansikte. Mitt huvud kastas bakåt och sen slår jag i pannan i ratten.

Kände nån konstig lukt. Försökte ta mig ur bilen. Rädd att bilen skulle explodera. Kommer ut ur bilen. Folk överallt. Jag kan inte gå rakt. Ser en civil brandman prata i en walkie-talkie. Försöker gå fram till honom. Vinglar. Han hinner precis gripa mig om midjan innan jag ramlar ihop.

Leder mig tillbaka till bilen. Samtidigt ser jag en livlös kropp bredvid den andra bilen. En kvinna knäböjer över den och skriker och gråter. Hör hur hon skriker Nooooooooooooo. . . Helt förstörd. Till slut får jag ringa till Adam. Fire marshall:n pratar med honom först. Sen fick jag prata med honom. Familjen sa att de skulle sätta sig i bilen på en gång.

Ambulanserna kommer. Massa människor kommer fram till mig och frågar om jag är ok. Jag gråter och skakar. Helt dizzy. Rädd. Chockad. Hör brandmannen säga till ambulansmännen att det är viktigare att den gamla mannen kommer till sjukhuset först, han har redan förlorat en massa blod. Ringer till Liam, som jag va på väg att träffa. Skulle ha mött honom och Jim på Starbucks, ett kvarter ifrån olyckshändelsen.

Allt hände utanför Fill-a-Bagel, efter West Ave. När jag satt där i min bil, med ambulansmännen som pratar med mig och försöker se till att jag mår bra, så kommer en liten, svart, äldre man fram till mig och säger ”Didn’t you see that I stopped?” Jag bara stirrade på honom. Tänkte ”Är du helt dum i huvudet??” Det var ju för f*n han som körde på en människa! :O

Liam och Jim hinner upp till olycksplatsen innan Ad kom. De höll mig i handen medan ambulansmännen satte fast mig med remmar på båren. Kände mig som Hannibal Lector.

Ad åkte med mig i ambulansen. Fick inte tag på Emma förrän vid 10. Då åkte hon direkt till mig. Sket i Jamie-jäveln som var totalt okänslig.

Hon ringde dit Liam vid elva tiden (som jag smsat med hela tiden sen olyckan). Han stannade kvar med oss till framåt halv två. Så nu har han träffat min värdpappa..

Jag va konstigt nog skitglad hela söndagskvällen. Alla tyckte det va skitkonstigt.. Där låt jag med värsta kragen runt nacken och sladdar över hela kroppen och är på superbra humör och skämtar med allt och alla.

Jag tänkte bara på vilken jäkla tur jag haft. Att det inte var jag som körde på mannen. Att jag inte var mentally retarded eller skulle behöva sitta i en rullstol resten av mitt liv. Och att jag dessutom hade så många runt omkring mig som brydde sig!

Var flera timmar i Emergency room:t. Fick inte mitt eget rum förrän vid 2 am. Några minuter efter att Emma skjutsat hem min värdpappa för att hämta kläder till mig. Och min lillkudde såklart.. 😛

Fick göra en CAT scan runt nio tiden. De var tvungna att vänta på en Radiologist för att kunna tyda vad det betydde. Till slut kom han in till mig och sa..”Im sorry hon, this doesn’t look good..” Jag ba :O :O :O

”It looks like you have a bruise in the back of your brain”. Ylva panikslagen. ”We have to make sure that the bleeding stops, and doesn’t spread” Ylva ännu mer panikslagen.

Trauma teamet skickas in. Poliser, neurosurgeons, orhopedics. Alla frågar miljoner frågor. Älskade min första neurosurgeon – Dr Roberts. Prima kille. Vi skämtade på som fan. Ändå hade han en slags aktoritet som gjorde att jag genast kände respekt för honom. Han lovade att jag skulle få bilder av min hjärna innan jag gick hem 😀

Min orthopedic doc tyckte jag däremot inte om. Kändes inte som han brydde sig något särskillt. Såg inte intresserad ut av vad som hände. Försökte inte lugna mig eller få mig på bättre humör på nåt sätt. Var inte på skämthumör. Snabbt förvandlades han till Ylvas minst gillade doctor..

Under hela vistelsen hade jag mängder av olika nurses inne hos mig. Från Emergancy, Trauma, Intensive Care Unit m.m.

Mitt rum va på Intensive Care Unit avdelningen. Jag frågade genast om jag skulle få ha en telefon. De sa att de kunde fixa en. Vanligtvis brukade inte deras patienter va så i gasen att de behövde en telefon. Kändes ungefär som att de sa att jag va den enda som var tillräckligt vid medvetande för att ens kunna lyfta luren.

Under kvällens gång frågade jag doctorerna och sköterskorna huuuur många frågor som helst. När jag höll på att skjutsas till min CAT scan frågade jag sköterskan om hon o hennes kompisar brukade race:a med sina patienter. Hon tittade på mig som jag va dum i huvudet..Haha. 😉

Jag va verkligen på bästa humöret någonsin! Hur sarkastisk som helst. Skämtade om allt. Men så fort jag blev ensam i min lilla inhängnad på Emergency room:t så brast allt. Tårkanalerna verkade vara outtömliga. Men så fort nån kom blev jag superglad igen och torkade tårarna. Fortfarande chockad. . .

Det mest obekväma under vistelsen, förutom att inte kunna röra nacken, va att göra MRI testet. Tog nästan två timmar. Det är när man åker in i som en tunnel och de tar bilder av ens skelett och sånt. Hemskt obekvämt. Iskallt i rummet. Jag som va förkyld tyckte det va extra jobbigt. Fick varken hosta eller svälja. Hur lätt är det??

Bad de till slut att jag skulle få ta en paus, men det fick jag inte. Min kropp gjorde fruktansvärt ont och jag kunde inte längre ligga stilla. Kroppen vred sig åt alla möjliga håll. Kunde inte behålla kontrollen över den. Läskigt!

Som tur va hade jag min lillkudde som jag kunde krama när jag kom ut igen…

Att få en MRI tid va inte det lättaste tydligen. Det var den som gjorde att jag inte fick ett rum först, för de trodde att jag skulle få göra den under natten till måndagen. Till slut sa alla nurses ifrån och sa att nu måste jag banne mig få ett eget rum. Klockan va 2 på natten och jag va den enda som var kvar i Emergency rummet. Låg och sjöng för mig själv.

Under hela natten kom folk in och pratade med mig. Fick inte äta eller dricka. Hade IV inkopplat i högerarmen, andra saker i vänster armen och massa slangar till olika saker de satt fast på bröstet och magen. hade en apparat som kollade mitt blodtryck på vänsterarmen också. Och även på bägge benen.

Om jag råkade böja på höger armen gav IV maskinen ifrån sig ett högt skrikande ljud. Vägrade sluta förrän en sköterska kom in och stängde av det.. Självklart lyckades jag sätta igång den 100 miljoner gånger.. De va något trötta på mig kan jag väl säga 😛

Adam kom tillbaka med en väska efter att Emma släppt av honom. Jag sa till honom vid tre att han lika gärna kunde åka hem, för det fanns ändå inget mer han kunde göra i natt..

Han kom tillbaka direkt efter att han lämnat barnen på skolan. Ringde till alla olika försäkringsbolag och sånt. När jag äntligen fick min MRI tid vid 11am åkte han till verkstan där min craschade bil stod o hämtade mina grejer ur bakluckan. Tyävärr ser det ut som att vi måste skaffa en ny bil :S

Men jag är ändå glad att det är den, och inte jag, som gick sönder så totallt.. Tacka vet jag säkerhetsbälte! Och det var en jäkla tur att crashen skedde i så låg hastighet!!

När jag kom tillbaka från MRI:n så va Ad tillbaka. Strax efter kom Am. Då åkte Ad till jobbet och hon stannade med mig. Det är verkligen en helt annan stämning mellan mig och henne, och mellan Ad och mig. Men det kändes ändå skönt att hon va där och kunde ta hand om mig.. Sometimes you just need someone to hold your hand!

Fick till slut veta att jag inte behövde oroa mig för det som de sett på bilderna av min hjärna. Det var något ärftligt, som ytterst ytterst sällen spred sig eller påverkade en överhuvudtaget. Men jag hade ändå en hjärnskakning och antagligen Whip-lash 😦 Eftersom det här va genetiskt sa de till mig att varna alla med högt blodtryck i släkten. Det kan nämligen göra så att den här ofarliga pricken jag har omvandlas till en stroke. Kul va?? :S

Därför ska jag tillbaka och kolla upp att allt ser bra ut. Jag ska göra en till CAT scan i nästa vecka och om två veckor ska jag på follow-up till en neurosurgent och sen även till en orthopedic. Kommer bli en dyr räkning.. Jag minns hur dyr EmmO’s blev när hon senast åkte ambulans.. 😦

Blev utskriven vid 4 på eftermiddagen. Emma kunde inte komma förrän vid fem, men jag fick vara kvar på mitt rum hur länge jag ville enligt Leigh. Hon va min favorit! Hur gullig som helst. Hjälpte mig med allt möjligt. När Emma sen inte hittade till min avdelning gick hon med mig genom hela sjukhuset ner till den parkeringsplats där Emma stod. Det kan man kalla service!!

Mitt första stopp på vägen hem blev Starbucks. Fick massor av sympati, men inga gratis kakor.. Liam däremot fick massa gratis kakor senare på kvällen. Im telling you, det är helt konstigt.. Han får alltid gratis kakor. Jag lovar att det är för att jag råkade ses av personalen med en Saxbys mugg.. Illa illa..

Nästa anhalt blev Queen, för att få i mig lite kinesmat. Vi satt ute och åt i det sköna vädret. Sen stack vi hem till mig. Mysade och tog det lugnt. Tittade på Gossip Girl och bubblade en hel del med Liam på telefon.

Situationen för denna vecka: Jag får inte köra bil, vilket gör att familjen måste fixa så att barnen får skjuts av andra till skolan och aktiviteter. Jag får inte sporta. Jag behöver inte städa, handla mat (vilket jag ändå inte kan eftersom jag inte kan köra), tvätta eller göra något där jag behöver lyfta tungt. Familjen tycker det är bättre om jag tar det lugnt en vecka istället för att köra på som vanligt och sen må dåligt i minst 1½ månad. Älskar mina hosties!!!

Jag vill tacka alla som verkligen ställt upp under de här dygnen! Mina värdföräldrar, Emma, Liam, JP, alla nurses och docs, Momma. Ja, o nu när Mami och Papi vet också så kan jag tacka er för era omtankar också. Även Em, Ibell, Kate och Fi. Thanks guys!! ❤

 

 

 

 

Bajsmannen

”Mikael slog till med ett riktigt topplopp i Göteborgsvarvet. Med nytt personligt rekord sprang han i mål på 21:a plats som bästa junior och som 5:e bästa svenska löpare. Mickes målsättning innan loppet var att springa på under 1.10 och öppna första milen på ca 32 minuter. Trots oerhörda problem med kramp i magen som varade mellan två och tolv kilometer!! lyckades Micke med sin målsättning. Milen öppnades på ca 32 minuter och sluttiden blev mycket imponerande 1.09,43. Mickes insats har en bragdstämpel över sig med tanke på magproblemen. Det är inte många löpare som hade visat den järnvilja och sprungit i mål på ett så imponerande sätt efter sådana problem som Micke hade. På köpet blev det ett nytt personligt rekord